En vandring genom regnskogen – upptäckter i Abel Tasman nationalpark

Resebrev från Abel Tasman National Park i Nya Zeeland.
Skrivet av Stefan, resespecialist i Stockholm

Föreställ er en varm vår- eller höstmorgon när fåglarna just har vaknat och vill berätta för världen hur fantastiskt bra de trivs med tillvaron. Till ljudet av detta begav jag mig ner till lobbyn på det ganska enkla, men fullt godkända och strandnära personliga hotellet jag bodde på i Nelson på nordsidan av Nya Zeelands södra ö.

Jag hade hört så mycket gott om en viss nationalpark i den tempererade Nya Zeeländska regnskogen på Sydön, och beskrivningen jag hade fastnat mest för var relaterad till något som ligger mig varmt om hjärtat – nämligen vandring.

Det är enligt min mening det absolut mest rofyllda och givande sättet att upptäcka en stad eller ett resmål på. Det är bara att traska runt och låta sig fascineras av det man upplever och ser längs vägen, och för mig hade den bilden blivit klart förstärkt under de senaste dagarna i staden Nelson – som för övrigt är en mycket charmig småstad med vänliga människor.

Efter fem minuters väntan utanför vårt hotell, i det ganska generösa solskenet för att vara början på november månad, kom vår buss som skulle ta oss både till och från starten på vårt äventyr – den lilla staden Kaiteriteri, alldeles intill den omtalade nationalparken Abel Tasman på Nya Zeeland. Det var här mitt äventyr skulle ta fart på riktigt.

Den lilla staden Kaiteriteri, med betoning på liten och pittoresk, visade sig vara riktigt charmig och mysig. Efter lite proviantinköp i speceriaffären och utbyte av referensnummer mot riktiga färjebiljetter, klev jag ner i den vitgula och porösa sanden intill den båt som skulle ta oss längs skärgårdskusten vidare upp norröver.

Vi som hade tagit oss upp i ottan denna tidiga novembermorgon började fylla båtens halvfuktiga plastsäten i ljusa sommarfärger. Jag var så uppe i varv och försökte memorisera namnet på den strand där jag förbokat min upphämtning, att jag inte märkte att vi nu lagt ut från Kaiteriteris sandbelagda marina på väg norrut.

Awaroa Beach – det var namnet på den strand där jag skulle hoppa av båten. Man måste förboka både var man går av och var man vill bli upphämtad, och i mitt fall valde jag Medlands Beach, som låg cirka fem timmars promenad söderut.

Området i den här delen av Abel Tasmans nationalpark och regnskog består inte bara av skogsområden, vandringsleder och utkiksplatser, utan även av fantastiskt vackra, vita, långa sandstränder som Onetahuti Beach samt Awaroa Beach, där mitt äventyr till fots inleddes.

Eftersom det var precis i månadsskiftet oktober–november när jag gav mig ut på min vandring, befann jag mig söder om ekvatorn med sommaren runt hörnet och cirka 15 graders värme. Bara två dagar tidigare hade en kraftig storm dragit in över kusten, stängt flygplatsen i Nelson och även alla vandringslederna av säkerhetsskäl. Nu skulle jag således gå en stor del av dessa leder som en av de första efter stormen.

Jag hade valt att gå från Awaroa till Medlands Beach i den övre delen av parken, en sträcka på cirka fem timmars lugn promenad när allt flyter på som planerat. Problemet var bara att vissa delar var rena lervällingen, andra sträckor bortspolade, och tidvattnet ställde till det. Lägg till det eviga regnandet, som hade tilltagit rejält så här långt norrut och inne i regnskogen. Allt detta hade kunnat avskräcka den tappraste maorikrigaren, men för denna undertecknade svenska viking blev det tvärtom – jag älskade det!

Jag var, bortsett från några tappra barnfamiljer från Australien (som att döma av deras klädsel inte riktigt hade förstått vad de gav sig in på), den enda som gick leden på mina valda sträckor denna dag. Just isoleringen i naturens hjärta, med regnet porlande nerför omgivningen, förgyllde bara upplevelsen och gav den ännu mer guldkant.

Hela vandringsleden kan man även ta som en flerdagars långvandring med övernattning i förbokade hyddor längs leden, även om de ofta säljs slut samma dag de släpps. Då går man oftast fem stora huvudsträckor som vävs samman till den totala Abel Tasman Walking Track, från Marahau i söder upp till Wainui Bay i norr – en total sträcka på cirka 55 kilometer.

Utöver vandring finns otaliga möjligheter att bada, paddla kajak eller åka mountainbike på vissa sträckor. På vissa delar, som Awaroa Bay, finns även så kallade inlets – vattendrag som leder in från kusten.

Förutom de enkla, primitiva övernattningshyddorna finns en berömd möjlighet att bo på den fashionabla Awaroa Lodge i den övre delen av parken. Här kan man även stanna till för lunch under vandringen utan att vara hotellgäst. I övrigt finns inga affärer eller matställen i nationalparken, så det man vill äta och dricka får man bära med sig. Och som alltid gäller den heliga regeln att man bara tar med sig kort och minnen därifrån och lämnar endast fotspår i sanden – skräp tar man med sig ut ur parken.

Min upplevelse under min vandring på drygt fem timmar – trots ösregn och dyblöta kläder periodvis – var helt magisk, och jag kan varmt rekommendera den till alla naturälskare. Bara känslan att bli avsläppt på en egen, nästan öde strand långt uppe i en av världens, och definitivt Nya Zeelands, mest mytomspunna nationalparker är få förunnat. Att sedan få bli en del av naturen under en filosofisk och tankfull vandring – ja, detta var en batteriladdare och hjärtvärmare för både kropp och själ, som jag tar med mig långt in i den svenska vargavintern.

Kombinationer av vandring och kajakpaddling, eller att bara följa med på själva båtturen och använda den som bas för sightseeing längs kusten, är också alternativ som är väl värda att överväga om tiden finns. Med minnet färskt av alla dessa stärkande upplevelser och med dagens närkontakt med det bästa av moder jord, sittandes i min transferbuss tillbaka till den mysiga staden Nelson, längtandes efter en varm dusch och torra kläder, fann jag mig själv redan planera en returresa till detta nyzeeländska paradis.

När vi rullade in i Nelson och jag såg mitt hotell genom regndropparna på rutan, var jag nöjd och belåten, småleende och nynnande på en gammal klassiker från Hollywoods glansdagar – I’m Singing in the Rain, Just Singin’ in the Rain!

Kontakta oss om du vill ha en offert på en resa till Nya Zeeland och Abel Tasman National Park.